Den, det och de: pronomenreferens i svenska
Pronomenreferens
Den här artikeln ingår i grammatikträdet för svenska på Settemila Lingue.
Kort sagt
Den syftar normalt på ett en-ord, det på ett ett-ord och de på något i plural: en film – den, ett hus – det, flera böcker – de. Det har dessutom flera särskilda uppgifter: det kan syfta på en hel tanke, stå som formellt subjekt i Det regnar och Det finns en lösning samt inleda en utbrytning som Det var Sara som ringde.
Översikt
Orden den, det och de kan hjälpa talaren att hålla ihop en text eller ett samtal. I stället för att upprepa ett substantiv (ett ord för en person, sak eller företeelse) använder man ett pronomen, alltså ett ersättningsord: Jag såg filmen. Den var bra. Det tidigare uttryck som pronomenet syftar på kallas ibland korrelat. När pronomenet pekar bakåt i texten talar man om anaforisk referens, det vill säga tillbakasyftning.
På B2-nivå räcker det inte alltid att välja rätt form efter en, ett och plural. Man behöver också se skillnaden mellan ett pronomen som representerar ett bestämt substantiv och det neutrala det, som kan sammanfatta en händelse, ett påstående eller hela samtalssituationen. Samma lilla ord används dessutom i opersonliga meningar och för att framhäva en viss del av budskapet.
Det här är särskilt viktigt i längre texter. En tydlig pronomenreferens gör att läsaren förstår vad den, det eller de står för. En oklar referens kan däremot tvinga läsaren att gissa, även om varje enskild mening är grammatiskt korrekt.
Så fungerar det
Den, det och de som ersättning för substantiv
Grundregeln följer substantivets grammatiska genus (ordets en- eller ett-kategori) och numerus (singular eller plural):
| Tidigare nämnt uttryck | Pronomen | Exempel |
|---|---|---|
| ett en-ord i singular | den | en cykel – den är ny |
| ett ett-ord i singular | det | ett brev – det kom i går |
| ett ord i plural | de | två brev – de kom i går |
Pronomenet har samma roll som en hel nominalfras, det vill säga en grupp ord som fungerar som exempelvis subjekt eller objekt. I Cykeln står ute. Den är låst är den subjekt (den eller det som meningen handlar om). Formen på ett predikativt adjektiv — ett beskrivande ord efter exempelvis vara — följer fortfarande referensen:
| Singular en-ord | Singular ett-ord | Plural |
|---|---|---|
| Bilen är dyr. Den är dyr. | Huset är dyrt. Det är dyrt. | Skorna är dyra. De är dyra. |
För personer väljer man oftast han, hon, hen eller de efter betydelsen, inte mekaniskt efter substantivets genus. Man kan därför säga Barnet heter Mira. Hon är tre år, trots att barnet är ett ett-ord. Den om en bestämd person kan låta distanserat eller opersonligt. Om en persons kön är okänt eller oviktigt fungerar ofta hen, personen eller en omskrivning bättre.
De som subjekt och dem som objekt
De används när flera tidigare nämnda personer eller saker är subjekt:
- Barnen kom hem. De var hungriga.
- Nycklarna låg på bordet, men nu är de borta.
När samma referens är objekt (den eller det som påverkas av handlingen) är standardspråkets form dem: Jag såg barnen. Jag hälsade på dem. I de flesta svenska varieteter uttalas både de och dem som dom, vilket gör att formerna lätt blandas ihop i skrift. Formen dom förekommer också i ledig och informell skrift, men i formell sakprosa är skillnaden de/dem fortfarande vanlig.
Det som hänvisar till en tanke eller händelse
Det behöver inte stå för ett ett-ord. Det kan sammanfatta en hel sats, en händelse, ett yttrande eller något som framgår av situationen:
- Mötet blev inställt. Det var synd.
- Hon tackade nej till erbjudandet. Det förvånade mig.
- Kommer tåget i tid? Det vet jag inte.
Här vore det missvisande att leta efter ett visst ett-ord. Det betyder ungefär ”det förhållandet”, ”det som nyss sades” eller ”den saken”. Det kan även peka framåt: Det är bra att du säger till. Först senare i meningen får läsaren veta vad som är bra.
När det står först i Det vet jag inte är det objekt till vet. Svenskans huvudsatsordföljd kräver då verbet på andra plats: Det – vet – jag – inte. Att det står först betyder alltså inte att det är subjekt.
Det som formellt subjekt
Ett formellt subjekt fyller subjektets plats utan att beteckna någon person eller sak som utför handlingen. Svenskan kräver normalt ett utsatt subjekt, och därför används det i flera vanliga mönster.
Väder, tid, temperatur och avstånd
- Det regnar.
- Det är redan sent.
- Det var kallt i morse.
- Det är tre kilometer till stationen.
I sådana meningar syftar det inte tillbaka på något tidigare ord.
Presenterande konstruktioner
Med finnas och flera verb som beskriver befintlighet eller uppträdande presenterar det ofta ny information:
- Det finns ett apotek runt hörnet.
- Det står en cykel utanför porten.
- Det kom flera frågor efter föredraget.
Den nya deltagaren — ett apotek, en cykel, flera frågor — kallas ibland egentligt subjekt, alltså den del som innehållsmässigt motsvarar subjektet. Den kommer vanligen efter verbet och är ofta obestämd eftersom den introduceras för första gången. När något redan är känt säger man hellre Cykeln står utanför porten än Det står cykeln utanför porten.
Sats som egentligt subjekt
En lång att-sats eller frågebisats placeras gärna sist, medan det står på subjektets vanliga plats:
- Det är viktigt att alla får komma till tals.
- Det förvånar mig att hon redan är klar.
- Det är oklart när beslutet fattas.
Man kan ibland flytta fram satsen — Att alla får komma till tals är viktigt — men den versionen känns ofta tyngre och mer skriftspråklig.
Utbrytningar: det är ... som ...
En utbrytning är en konstruktion som lyfter fram en särskild del av informationen. Grundmönstret är:
det + en form av vara + det framhävda ledet + en sats
- Det var Sara som ringde.
- Det är den blå koppen jag vill ha.
- Det var på stationen som vi träffades.
- Det är därför jag frågar.
Det framhävda ledet kan vara en person, en sak, en tid, en plats eller en orsak. Med ett subjekt är som nödvändigt: Det var Sara som ringde. När det framhävda ledet har en annan funktion kan som ibland utelämnas: Det var den blå koppen (som) jag ville ha.
Utbrytningen påverkar informationsstrukturen, alltså hur gammal och ny information ordnas. Sara ringde är neutralt. Det var Sara som ringde rättar kanske ett antagande om att någon annan ringde.
Två det i samma mening
I Det är det jag menar har de två förekomsterna olika räckvidd. Det första det pekar på det aktuella i situationen eller samtalet. Det andra inleder uttrycket det (som) jag menar, där det syftar på den sak eller tanke som avses. Meningens ungefärliga innebörd är: ”Just detta är den sak jag menar.” Att samma form upprepas är alltså inte ett fel.
Exempel i sammanhang
| Exempel | Innebörd med andra ord | Vad formen visar |
|---|---|---|
| Jag såg en intressant film. Den var nästan tre timmar lång. | Filmen var nästan tre timmar lång. | Film är ett en-ord. |
| Vi hyrde ett hus. Det låg nära havet. | Huset låg nära havet. | Hus är ett ett-ord. |
| Barnen? De leker ute. | Barnen leker ute. | Plural refereras med de. |
| Jag köpte ett bord och en lampa. Den var på rea. | Lampan var på rea. | Den pekar på en-ordet lampa. |
| Jag köpte ett bord och en lampa. Det var på rea. | Bordet var på rea. | Det pekar på ett-ordet bord. |
| Hon kom inte till mötet. Det oroade oss. | Att hon inte kom oroade oss. | Det sammanfattar hela föregående händelse. |
| Kan vi skjuta upp beslutet? Det vet jag inte. | Jag vet inte om det går. | Det är framflyttat objekt. |
| Det regnade hela eftermiddagen. | Regn föll hela eftermiddagen. | Opersonligt det utan särskild referens. |
| Det står en resväska i hallen. | En resväska finns eller står i hallen. | Presenterande konstruktion med ny information. |
| Det är svårt att välja. | Att välja är svårt. | Det är formellt subjekt; infinitivfrasen ger innehållet. |
| Det var Nadja som hittade felet. | Nadja, inte någon annan, hittade felet. | Utbrytning med fokus på personen. |
| Det var i går som beskedet kom. | Beskedet kom i går, inte en annan dag. | Utbrytning med fokus på tiden. |
| Vem är det? Det är vår nya granne. | Personen är vår nya granne. | Neutralt det används vid identifiering. |
| Är Leo läkare? Ja, det är han. | Ja, han är läkare. | Det ersätter här egenskapen eller rollen läkare. |
| Det är det jag försöker förklara. | Just detta är saken som jag försöker förklara. | Två det med olika funktion. |
Vanliga misstag
1. Fel pronomen efter en- och ett-ord
- Fel: Jag läste boken. Det var spännande.
- Rätt: Jag läste boken. Den var spännande.
- Varför: När pronomenet direkt ersätter boken följer det en-ordet och blir den. Däremot kan det vara rätt om man menar hela läsupplevelsen: Jag läste boken på en kväll. Det var ovanligt för mig.
2. Det används för alla saker
- Fel: Var är nyckeln? Det ligger på bordet.
- Rätt: Var är nyckeln? Den ligger på bordet.
- Varför: Svenskans neutrala det är inte ett allmänt pronomen för varje livlös sak. En tydlig substantivreferens följer normalt ordets genus.
3. De och dem blandas ihop
- Fel i formell standardskrift: Böckerna var dyra, så jag köpte inte de.
- Rätt: Böckerna var dyra, så jag köpte inte dem.
- Varför: Böckerna är objekt till köpte, och då används dem. Som subjekt blir formen de: De var dyra.
4. Adjektivet får fel form
- Fel: Huset? Det är dyr.
- Rätt: Huset? Det är dyrt.
- Varför: Pronomenet ersätter inte bara ordet; det behåller också kopplingen till ett-ordets böjning. Jämför bilen är dyr, huset är dyrt och husen är dyra.
5. Presenterande det får fel ordföljd
- Fel: Det en buss står utanför.
- Rätt: Det står en buss utanför.
- Varför: I en vanlig huvudsats kommer det finita verbet (verbet som visar tempus, här står) på andra plats. Det nya egentliga subjektet kommer efter verbet.
6. Referensen är grammatiskt möjlig men oklar
- Oklart: När Karin talade med Anna sa hon att mötet var inställt.
- Tydligare: När Karin talade med Anna sa Karin att mötet var inställt.
- Varför: Läsaren kan inte säkert veta vem hon syftar på. Samma problem uppstår med den, det och de. Upprepa substantivet eller formulera om när två möjliga referenser konkurrerar.
Användning och stil
I samtal kan talarna ofta använda det utan ett uttryckligt korrelat, eftersom situationen visar vad som menas: Ta inte i det där! eller Det var roligt! I en fristående skriven text måste referensen oftare göras tydlig. Fråga dig vad en läsare som inte var med i situationen faktiskt kan identifiera.
Betoning kan ändra kontrasten. Jag tar den betyder ofta att talaren väljer en viss sak bland flera. Det var hon som föreslog det kontrasterar hon mot andra möjliga personer. I skrift kan en utbrytning skapa samma fokus, men för många utbrytningar gör texten tung och dramatisk.
Vid identifiering används neutralt det även om svaret är en person: Vem är det? Det är Samira. Efter identifieringen byter man normalt till ett personpronomen: Hon väntar utanför. Det första det beskriver den ännu oidentifierade gestalten eller situationen; det säger inget om personens kön.
I talspråk uttalas de och dem oftast dom. Det betyder inte att talare regelbundet gör en hörbar skillnad mellan subjekt och objekt. Valet mellan de och dem är framför allt en skriftspråksfråga. Om du skriver formellt kan du kontrollera formen genom att jämföra med vi/oss: passar vi, skriv de; passar oss, skriv dem.
Fördjupning
Framåtsyftande det
En referens kan peka framåt i stället för bakåt. Detta kallas kataforisk referens, alltså framåtsyftning:
- Det stör mig att tågen så ofta är sena.
- Det är fortfarande osäkert om avtalet blir klart.
Det skapar först en tom plats som den efterföljande satsen fyller med innehåll. Konstruktionen är mycket vanlig eftersom tung information då hamnar mot slutet av meningen.
Det som ersätter ett predikativ
I korta svar kan det stå för en egenskap, roll eller beskrivning:
- Är Mira ansvarig? Ja, det är hon.
- Var föreläsningen givande? Ja, det var den.
- Är de färdiga? Nej, det är de inte.
Här syftar det inte på Mira, föreläsningen eller personerna. Det ersätter i stället ansvarig, givande eller färdiga. Pronomenen hon, den och de visar vem eller vad beskrivningen gäller. Den här analysen förklarar varför det kan stå bredvid ett annat pronomen utan att formerna konkurrerar.
Den som och de som
I uttrycken den som och de som kan pronomenet ha en allmän, ännu inte identifierad referens:
- Den som har bokat rummet får nyckeln i receptionen.
- De som vill delta måste anmäla sig senast fredag.
Den som betyder ungefär ”den person som” och förekommer ofta i regler, instruktioner och ordspråksliknande formuleringar. Det är en etablerad konstruktion och ska inte tolkas som att talaren känner till personens kön.
Formellt det i passiva och presenterande meningar
Formellt det förekommer också med passiv form, särskilt när mängden eller företeelsen introduceras som ny:
- Det byggs många bostäder i området.
- Det fattades flera viktiga beslut under mötet.
Jämför Flera viktiga beslut fattades under mötet. Den senare meningen gör besluten till direkt utgångspunkt. Versionen med det presenterar snarare att sådana beslut förekom. Skillnaden gäller främst perspektiv och informationsordning, inte själva händelsen.
Referenskedjor i längre text
Ett pronomen bör kunna kopplas till rätt uttryck utan onödigt arbete. Genus kan hjälpa: i Jag såg ett hus bredvid en lada. Den var nymålad pekar den naturligt på ladan, medan det skulle peka på huset. Men lita inte enbart på genus om flera en-ord eller flera pluraluttryck står nära varandra.
I längre stycken är det ofta bättre att växla mellan pronomen och tydliga substantiv. Upprepa huvudordet när ämnet byts, när avståndet till korrelatet blir långt eller när en ny möjlig referent har tillkommit. God stil innebär inte att undvika all upprepning; den innebär att läsaren alltid kan följa vem eller vad texten handlar om.
Övningstips
- Bygg kedjor med tre former. Välj ett en-ord, ett ett-ord och ett pluralord, till exempel en rapport, ett mejl, flera frågor. Skriv två meningar om varje och byt till den, det eller de i den andra meningen. Kontrollera också adjektivets form.
- Sortera funktionerna hos det. När du möter det i en text, märk det som substantivreferens, hänvisning till en hel tanke, formellt subjekt, predikativ ersättning eller del av en utbrytning. Den vanan är mer användbar än att försöka ge alla förekomster samma betydelse.
- Kontrollera referensen högt. Läs ett eget stycke och stanna vid varje pronomen. Kan en utomstående direkt säga vilket ord, vilken händelse eller vilken tanke det syftar på? Om svaret är nej, upprepa huvudordet eller dela meningen.
Relaterade grammatikområden
- Förkunskap: Personliga pronomen — grunden för att skilja mellan subjekt, objekt och pronomenens olika former.